En lysande artikel i svd nyanserar bilden av adoption och *donation, nämligen rotlösheten som infinner sig i barnet när det växer upp och bildar sig en identitet. I Sverige verkar många adoptera helt utan att tänka efter vilka effekter det kan få, artikelförfattaren och personliga erfarenheter visar på en rotlöshet som infinner sig hos barnet, man söker svar på vem är jag, var är min biologiska förälder osv.
Om "adoptionen" är helt främmande. T.ex en neger i Sverige, kommer barnet en icke fullt så vacker dag att kolla sig själv i spegeln och förstå att det är inte ens föräldrar som man har växt upp med. Att negligera de icke existerande biologiska banden är korkat och typiskt socialistiskt.
Jag tycker att viss typ av adoption/donation är en egoistisk och naiv företeelse. Man vill väl, men det är inte så snällt alla gånger.
svd
